Det var jag och fröken Svår, vi skulle hem åt samma hålldet kanske blev en liten omväg men vad spelar det för rollNatten var så tyst och skön och månen var så vacker över takenHon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hoppHennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en floppMen ändå, där vi gick, hon skratta' till och prata' på och höll sig vakenHon sa: "Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån rollNu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på nollOch här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngtNu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänktFör jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igenDet kanske passar nån, men inte mig och inte än"Varje stund, var minut, var sekundSamma konstiga beslutDet blir fel, slår bakut, allt går snettmen det tar aldrig riktigt slutSolen skulle just gå opp, när vi kom hem till hennes husHon hade städat och gjort fint och bjöd på te och tände ljusHon log och sa: "Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska likaDet finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spelAlla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"Det var schyst att dricka te och höra fröken Svår predikaHon sa: "Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skrämsom det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skämsJag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge oppJag tror det bor en liten hjälte i varenda liten floppOch jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igenför det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"Varje stund, var minut, var sekundSamma konstiga beslutDet blir fel, slår bakut, allt går snettmen det tar aldrig riktigt slutNu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken SvårJag måste veta hur det går, jag måste fråga hur hon mårDu har din egen väg att gå, skit samma vilket hållDet kanske blir en liten omväg men vad spelar det för rollAlltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle vaDet blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar